1905 – Den svensk-norska unionen upplöses
Förenade Konungarikena Sverige och Norge, eller svensk-norska unionen, var en statsrättslig förening mellan kungarikena Sverige och Norge under perioden 1814–1905. Unionen uppstod ur en serie förhandlingar inom ramen för Kielfreden den 14 januari 1814 och stadfästes genom en revision av den norska grundlagen den 4 november 1814 och genom riksakten 1815.
Unionen var resultatet av en kompromiss mellan å ena sidan de norska självständighetssträvandena, uttryckta genom Eidsvollsgrundlagen, och å andra sidan Sveriges anspråk på Norge i form av en ersättning för förlusten av Finland och det till Danmark avträdda Svenska Pommern.
Enligt riksakten skulle Norge inte vara förenat med Sverige som en erövrad provins utan som ett självständigt rike med egna lagar och institutioner. Däremot skulle såväl kungahuset som utrikespolitiken vara gemensam och baserad i Stockholm. Unionsupplösningen mellan Sverige och Norge skedde år 1905.
Den proklamerades av Norge den 7 juni, varpå beslutet föredrogs av en överväldigande majoritet i en norsk folkomröstning den 13 augusti och accepterades av Sverige den 26 oktober.
