Framförallt under 1750-talet skedde en stor tillväxt av kapital, land och arbete vilket går att koppla till den ekonomiska politik som bedrevs på 1740-talet av Sveriges två första politiska partier – hattarna och mössorna. 

Hattar och mössor satt växelvis vid makten i Sverige under större delen av frihetstiden, med början 1738 på 1738–39 års riksdag till 1772. Förenklat uttryckt företrädde parterna olika samhällsgrupper; mössorna representerade i första hand de lägre stånden och hattarna representerade adeln. Medan mössorna förde en försiktig utrikespolitik som syftade till att hålla fred med grannarna, förespråkade hattarna en offensiv utrikespolitik. Hattarna ville bland annat ha revansch mot Ryssland efter det stora nordiska kriget samt återupprätta Sveriges ära och storhet.

Hattarna var starka förespråkare av utrikeshandeln, eller så kallade merkantilister. Staten gav stora bidrag till industrin för att exporten till andra länder skulle bli stor och i övrigt bedrev den en expansiv ekonomisk politik. Detta resulterade i inflation då både penningmängden och priser steg. Statens finanser hade underskott och budgeten var underbalanserad.

I mitten på 1760-talet övergick dock regeringsmakten till partiet Mössorna. Partiet förde fram tankegångar som senare skulle definieras som liberala. De avvecklade subventionerna, minskade penningmängden och halverade priserna. Denna restriktiva politik resulterade i att ekonomin till slut återhämtades.

De politiska dispyterna mellan hattarna och mössorna var många och ofta mycket hårda under stora delar av frihetstiden. Makten skiftade mellan dem fram till 1772, då den sista frihetstida regimen, ledd av Mössorna, störtades genom Gustav III:s statskupp. Nu inleddes istället den s.k. gustavianska tiden, då kungen återigen innehade makten.

Läs mer här.

Bildkälla.