Under medeltiden bestod den svenska järnexporten av ett standardiserat format av smidesjärn som kallades osmund. Osmundsjärnstycken användes som betalningsmedel och bytesobjekt både i Sverige och utomlands samt var en betydelserik svensk exportvara. På 1600-talet kom osmunden dock att ersättas av stångjärnet, efter att kung Gustav Vasa förbjöd osmunden år 1604. 

Sverige behövde modernisera sin järnproduktion. För att klara den svåra tekniska omställningen som detta innebar krävdes medverkan av expertis och finansiärer från utlandet. Stångjärnet höll högre kvalitet och fick ett bättre pris än osmundsjärnet, varför stångjärnet ersatte järnproduktionen alltmer under 1600-talet, och exporten kom att öka markant. 

Från 1620-talet ökade produktionen av stångjärn kraftigt – från ett par tusen ton till nästan 40 000 ton i början av 1700-talet. Under 1700-talet fördubblades nästan den svenska järnproduktionen, vilket berodde på den ökade efterfrågan på stångjärn från utlandet, särskilt England som hade stort behov av det högkvalitativa stångjärnet som Sverige tillverkade. Stångjärnet utgjorde så småningom hela tre fjärdedelar av den totala svenska exporten, vilket gav Kronan mycket stora inkomster i form av skatter och exporttullar.

Läs mer om stålets historia, äldre järnhantering samt skogen som resurs.